Idag är det back to reality.
Dagis.

Colin har längtat och jag har längtat. Colin har längtat efter sina kompisar. Jag har längtat efter ett tyst hus. Och att inte behöva aktivera honom. Och att inte behöva tjata. Och att inte behöva laga macaroner till lunch. Och att inte behöva läsa 15 böcker. Och att inte behöva leta efter honom när han gömmer sig ute. Och att inte behöva snubbla på alla leksaker han envisas med att ta ner i vardagsrummet fast han har ett stort rum..

Men det är väl en del av charmen när man har barn.

Sen är det skönt att komma upp i normal tid.
Colin kommer nor att vara slutkörd ikväll och jag hoppas på en läggning utan trams om att inte kunna sova.